Cowgirl up!

Tänk om man kunde få göra som katterna och gå över i vinterläge. Kryssa lite slött mellan matskålen, soffan, fönstersmygen och sedan ta igen sig längst in i garderoben. Bara sticka nosen utanför dörren om solen skiner.

Lagra energi inför vårsäsongen.

Det vore något.

I nästa liv vill jag återfödas som katt hos mig själv.

Johnnie Walker gör minsann inga tiodagars walkabouts så här års!

Det är lite rörigt nu. Ungefär när man tycker att man lagt livspusslet så att det funkar riktigt bra, så kommer något som liksom sopar ned en näve pusselbitar på golvet så man får börja om.

Men det kommer väl på plats igen, även om det kräver lite tid och energi att göra om.

T ex behöva spendera tid och ansträngning på att försöka sälja in konceptet westernridning och quarterhästar i dressyr- och hoppstall. Westernridning, som i vårt fall då inte är vad folk sett på tv, det vill säga antingen reining eller bara allmänt yeehaw i Vilda Västern. För det kan man kanske förstå, att slidestops förstör underlaget så hopphästarna snubblar ihjäl sig, och att ingen vettig människa vill utsätta sina fina dressyrhästar för allmänt yeehaw i ridhuset. Så sedan pusselbitarna for i golvet har jag extrakänäckt som goodwill ambassadör för AQHA's Allround Performance grenar efter bästa förmåga.

Jag tror det har gått bra. Det finns hästfolk som faktisk ser det som spännande och utvecklande att möta något nytt som de inte varit i kontakt med tidigare. Så nu har vi nog husrum till våra älsklingar igen. Med ridhus, fullservice och bussförbindelser. 

Alla olika samtal har fått mig att fundera över det här med rangordning igen. Man förväntas ju kunna beskriva sin häst i termer av ranghög eller ranglåg. Det verkar betraktas som konstanta tillstånd. Men om det nu ens finns rangordning i verkligheten, så kan den ju inte vara konstant?  Den måste ju liksom bero på omständigheterna? Så om jag då påstår att Boogie är ranglåg, för att hon just nu, i sin nuvarande flock låter sig flyttas på och väntar till sist vid insläpp och fodringar, så kan jag ju stå där med skägget i brevlådan om hon bestämmer sig för att börja flytta runt på sina nya polare. Jag brukar  istället säga att hon verkar vilja undvika konflikter och går undan om  möjlighet finnes. Men det beror kanske på att jag hittills aldrig sett henne i en konfliktsituation som hon tyckte var värd att strida över?

Hottis då, som ju aldrig haft chansen att vara annat än yngst i sina grupperingar? Hur är han? Han har aldrig fått gå på någon unghästlösdrift och mäta sig mot jämnåriga, men han är en hejare på att retas lagom mycket med gubbhästar utan att få för mycket smisk. Det har han nämligen haft goda träningsmöjligheter till. Kanske kommer väl till pass om han ska sällskapa med sådana där jättehästar som bor i vanliga stall?

På hästkliniken tyckte de han var "hingstig". Baserat på att han bajsar prydligt i samma hörn, både i hagen och i boxen,  och att han vill rulla sig i alla möjliga och omöjliga lägen. Intressant med tanke på hur tidigt han är kastrerad.

Det blir spännade att få se hur deras nya hästrelationer utvecklas på det nya stället. Samt lite läskigt! En litet rasistiskt motstånd har jag allt till att släppa dem med "icke-quartar"...

Puh, vilken dag! Fast mycket bättre än resten av veckan   .

Upp i ottan, till stallet och förbereda hästarna för transport, hämta lånetransport eftersom den egna fortfarande är trasig, lasta två hästar som aldrig åkt ihop och knappt känner varandra, åka i isigt väglag, alltihopa i stor anspänning inför VAD Axel skulle säga om Boogie hälta. Tror jag tjattrade ganska manisk om jag vet inte vad i de isigaste kurvorna, men Ebba är ju lugnet och tålamodet själv - ibland  .

Vi kom i mycket god tid, tack vare att det gick så smidigt att lasta. Hotttis är en cool lite själ. Boogie var inledningsvis inte alls nöjd med att dela transport med en finnig fjortis, och det talade hon om när han var på väg in. (Att be henne kliva in i en transport där det redan står en finnig fjortis var inte ett alternativ vi ens övervägde...)

Trots hennes rätt tydliga kroppsspråk, valde Hottis att lyssna mer på Ebba och klev modigt in i hetluften. Duktig finnig fjortis!

På Brunmåla var det skridskobana, så vi var glada att vi valt att låta några broddar sitta kvar på, trots att jag verkligen inte gillar att resa med broddad häst i transporten.Men det är ju inte så lyckat om de går ned i spagat när man lastar av.

Boogie fick börja och Axel bestämde sig rätt snabbt för att det troligtvis ändå är en hovböld som spökar. ´Han hittade en liten spricka ovanför trakten som inte var där för några dagar sedan och där bölden troligen försöker ta sig ut. Även  om den spontant är på tillbakagång så ska hon stå på behandling ett par veckor för att häva reaktionen i hoven. Hovbölder är förstås inte kul, men de är behandlingsbara, och vi har ju varit med om värre. Så det här känns helt ok om man betänker alternativen... Axel tycket Boogie rörde sig fint för övrigt. Boogie tycket det var kul med en massa bamsehoppehästar i ridhuset och försökte stajla lite. Jättehalvbloden verkade måttligt imponerade av den pygméliknande kusinen från landet.

Sedan fick vi fika lite medan teamet lunchade och Hottis fick prima miljöträning i uteboxarna. Boogie höll honom sällskap men vi tog en box emellan så han inte skulle gå henne på nerverna.

När det var Hottis tur var både Axel och Katharina equiterapeut med och kollade. De gillade vad de såg både på raka och böjda spår, hårt och mjukt underlag. Nöjda kommentarer om hur fint han slappnade av i rörelse och själv söker sig nedåt. Equiterapeuten kände igenom och nu är bäckenet precis så rörligt och spänstigt som det ska vara. Friskförklarad Hottis, bara att tuta och köra!

Så dags för lastning igen. Häxan surtant först, och hon var inte  intresserad av att åka låda igen. Inte godismotiverad alls. Förrän vi plockade fram defaultbeteendet, körde hög förstärkningsfrekvens och simsalabim så var hon inne.

Om någon mer traditionellt lagd hästmänniska sett oss hade de nog känt sig tvungna att twittra och fb:ka som galningar. Defaultbeteendet är nämligen "puss",  så jag stod framåtlutad inne i transporten med trutande läppar och pussades med min häst som såna där magnetiska dockor ungefär. Samt belönade med Cocacola....

Hottis tur sedan. Ebba och han showmanshippar sig in i lådan. Dvs han fåri uppgift att bara följa hennes kommandon framåt, bakåt, framåt, oavsett var de befinner sig och till slut befinner de sig i transporten. Då bad Boogie honom att gå ut igen, men han valde att stanna kvar och smaska betfor. Hmm, hon är inte så klickersk själv, Boogie...

Så hemresa och när vi var hemma ca 35 min senare öppnade vi transporten och hittade två kusar som fridfullt delade hönät och smågnabbades som ett gammalt par. Lite gulligt att se! Det är ju lite knasigt egentligen att familjens två hästar knappt känner varandra, eftersom de tillhör två olika flockar. Det känns ändå  som det kommer att gå prima att resa med dem ihop framöver. De är så lugna och fina inne i transporten och väldigt "lättkörda". Några tävlingar tillsammans och jag misstänker att de bondar ihop sig jättebra.

Brodda på fullt igen, städa transport, återlämna transport, åka hem, pusta, äta sushi, svara på jobbmail, titta på standup på BBC.

God natt!

Rolf-Göran hit och bragdpriser dit, (och inskränkta  sportjournalister helt åt fanders), det är vi tjejer som håller Häst-Sverige igång! Så det så!

Om vi nu bara listar ut tant Connies hemlighet*, så kan vi hålla på läääänge. Från Girlpower till Tantpower på 100 år!

Fasen, bäst man ser över sitt pensionssparande... 

Connie, i sadeln och som ridinstruktör, vid 101 fyllda:

*risken är väl att det är bra gener som gäller...

Skitdag!

Plötsligt förändrade förutsättningar för uppstallning, träning, hela konceptet. Igen. 

Samt Boogie fortfarande småhalt.

Sommaren 2010 i repris. Vilket är lite mer än jag orkar med just nu.

Här måste till radikala grepp för att undvika sådant energidränage i framtiden.

Dagens "soundtrack"

I can't really blog about my professional life for ethical reasons. Let's just say some some days weigh heavy on my heart. Today I find comfort in this, and I thank Becky Bray Harris and Eric Clapton, equally, for directing me