Senaste inläggen

Av Maria - 17 december 2017 23:01





 



Intresset för att klickerträna häst verkar öka, vilket ju är väldigt glädjande. Inte minst märks det i några grupper och forum för klickerträning eller belöningsbaserad hästträning där jag är med. Det har på senare tid varit en ganska stor tillströmning av nya medlemmar. Framtiden ser lovande ut! Även om inte alla är beredda att ta steget och själva övergå till ett belöningsbaserat förhållningsupplägg så tror jag hästvärlden i stort gynnas av en större öppenhet inför olika metodval. Så alla som bara är lite nyfikna är också välkomma! 


Kunskaper om vad som faktiskt utgör grunderna i det klickerskt eller belöningsbaserade förhållningssättet varierar, vilket är helt naturligt. Inte blir det lättare av alla olika benämningar heller

  • klickerträning
  • belöningsbaserad träning,
  • +R
  • relationsbaserad träning

Belöningsbaserad träning innebär att fokus ligger på att förstärka de beteenden en  vill se mer av genom att tillföra hästen något som hästen tycker om att få och som  ökar sannolikheten för att hästen vill upprepa beteendet. Dvs en vill belöna fram det en vill ha från hästen. Grunden i träningen är positiv förstärkning, se Fred ovan. 


I klickerträning så används en markör, t ex en klickerdosa eller ett speciellt ord/ljud som pålitligt talar om för hästen att det du gjorde precis nu leder till att jag ger dig det du vill ha. 

I klickerträning läggs också vikt vid att hästen deltar frivilligt och hästens egna initiativ förstärks.

En formar fram beteenden genom att fånga sådant hästen erbjuder frivilligt och bygger sedan vidare på det. 

En bestraffar och korrigerar inte oönskade beteenden. I stället tillrättaläggs miljön så att oönskade beteenden inte uppstår. 


+R betyder att att en använder sig av positiv förstärkning, dvs samma definition som belöningsbaserad träning. Med eller utan markör. 


Relationsbaserad hästträning verkar vara ett eget namn eller varumärke för två tränare som så vitt jag kan bedöma numera jobbar belöningsbaserat. 


Gemensamt för alla ovanstående varianter är att vilja skapa träningssituationer som där hästen känner sig tillfreds och delaktig, där  det är enkelt för hästen att välja de beteenden vi önskar och att en inte använder sig av korrigeringar och bestraffningar. 


Det är roligt att intresset för sk positiva metoder ökar bland hästfolk, på samma sätt som det gjorde bland hundfolk för några decennier sedan. Den ökade efterfrågan innebär att allt fler tränare uttrycker sig som om de tränar mer med belöning.  De kallar sig inte för klickertränare precis, men vill gärna framhålla att de jobbar med positiv förstärkning.


Ett vanligt missförstånd är t ex att beröm är detsamma som positiv förstärkning. Den bistra sanningen är att för de allra flesta hästar så är beröm signal för att nu upphör trycket eller just nu är det liten risk för en bestraffning. Det kan ju vara skönt, men då ligger det sköna i en lättnad, inte i glädjen över att få något. Dvs hur glad än människan anstränger sig för att låta så är det likt förbaskat negativ förstärkning det handlar om.  Det kan mycket väl vara så att att en upplever att hästen blir glad över att en berömmer, men då blir den alltså glad för att den just nu slipper undan något annat besvärande. Se Fred ovan. 


Ett annat vanligt missförstånd är att du kan belöna med vila. Ja, det kan du, om träningen  inte är uppskattad av hästen. Dvs om hästen uppskattar pausen, så är det negativ förstärkning - lättnaden att slippa något. Har du en klickertränad häst, då får du t o m träna hästen att acceptera pausen. För paus/vila behövs även i det belöningsbaserade/klickerska träningspasset, men det är inte något hästen vill ha frivilligt. 


Men om man ger godis då, då är det väl belöningsbaserat? Ja och nej, beroende på hur det görs. Att få en godbit då och då är säkert uppskattat av hästen. Om den kopplar godbiten till utförandet av ett beteende  och om det är godbiten som gör att sannolikheten för beteendet ökar, det är en annan historia. Om det används -R och +P, dvs negativ förstärkning och straff, dvs tryck/eftergift och korrigeringar för att få fram och upprätthålla beteenden  - så är det inte belöningsbaserat/+R tränat/klickertränat - hur mycket gotta det än delas ut. Inte ens om det klickas till. Risken är överhängande att för hästen så överskuggar förekomsten av negativ förstärkning/straff och blir det som styr beteendet. 


Ytterligare förvirring uppstår kring frihetsdressyr och trickträning. Bara för att något sker utan utrustning eller handlar om beteenden som inte är ridning så är det inte belöningsbaserat. Godis kan förekomma, se ovan, men det är hur beteenden lärts in och vidmaktshålls som avgör.  Det delas flitigt olika videoklipp med frågan "Är det här klickertränat/positivt inlärt?" och det är det i princip aldrig. 

Håller tränaren i ett spö är det garanterat inte det, även om de vill att spöet ska kallas för stick, pekpinne eller förlängd arm. Vi människor är experter på att lura oss själva genom att döpa om saker. Fundera i stället på vad det är hen vill göra med den där pekpinnen eller förlängda armen, och varför den ens behövs? 

Kan hästen välja bort att utföra ett beteende? Kan den ostraffat gå ifrån träningssituationen? Vad händer när tränaren givit ett kommando som hästen inte följer? Hur ser hästens känslouttryck ut under träningen? 


Det är helt ok att vilja träna med tryck/eftergift om en föredrar det som metod. Det är helt ok att vilja testa belöningsbaserat lite grann samtidigt som en fortsätter med sitt vanliga. Så har vi nog alla gjort i början. Att välja en egen hybridvariant med inslag från olika metoder är också ok. Det är också helt ok att råka hamna i akuta lägen där en använder tryck/eftergift/straff. Det händer alla någon gång. Men att försöka lura sig själv eller omgivningen med smarta omskrivningar är inte ok, det leder bara till missförstånd både i diskussioner med andra och i den egna  träningen. Att intala sig att det inte påverkar hur ens häst upplever träningen och i förlängningen  vår relation är också ett misstag. Alla våra val har konsekvenser. Vissa val vi gör kan kraftig försämra möjligheterna att använda belöningsbaserade/+R/klickerträningens fulla potential. Då är det ju bra att iaf förstå vad en gör och varför. 

Det blir också lättare att göra nästa val om en har koll på vad en gjort hittills. 



Avslutar med en ljuvlig film från Ann-Louise Ryrvik - helt utan förlängda armar ❤❤❤



ANNONS
Av Maria - 9 december 2017 20:16

Den här...

Det går inte med ord att beskriva vad hon betyder för mig.

Hon är så klok. Och så galen.
Och allt jag någonsin kunnat önska mig.


Fredag. Trötta mattar. Hottis spicar upp helgen genom att låta sitt skadeben oväntat svälla upp på jourtid. Rådgivning med SLU.
Han ska röras på.
Boogie, hon vill också röra på sig. Jag längtar efter Carolina för att bringa ordning i signalsystemet. Luta framåt för ökning och bakåt för samling. Nähä, Boogie vill bara köra galoppfattningar och crunches. Fredagstrött matte och Duracellquarter är en halvbra kombo. Jag bara fnissar och Boogie bombarderar mig med förslag på övningar.

Folk som aldrig tränat belöningsbaserat kommer nog aldrig att få uppleva hästar som frivilligt springer till ridhuset och som blir genuint sura när en försöker avsluta passet. Både uppsuttet och avsuttet i veckan så har Boogie aktivt tryckt bort mig och sig själv från området där jag brukar sitta av och avsluta.
Jag får finta henne genom att uppsuttet hoppa av mitt i ridhuset . Avsutttet får jag lägga en hög avledande pellets till henne medan jag hämtar täcke, pannlampa och godisburk.
Annars går hon fysiskt emellan och vallar bort mig.

Det finns nog många som skulle tänka i termer av bristande respekt och ledarskap om de såg sådana beteenden. För mig betyder det bara att jag ligger helt rätt i termer av kriterier, belöningsfrekvens och belöningskvalitet. Träningen är så rolig att hon inte vill sluta. Hon får aldrig nog. Det är jag som kroknar först...












ANNONS
Av Maria - 4 december 2017 00:11

En väldigt omtumlande dag.
Vi vågade oss på att släppa ut Hottis från boxvilan och det verkar ha gått bra.
Så vann vi högst oväntat ett par biljetter till SIHS kvällsshow i Mälarklinikens fototävling på FB.

Vårt bidrag:


Det kändes ju skojigt att Hottis bidrog till att vi FICK något gratis från en veterinärklinik!
Så hem och duscha av sig värsta stalldammet och iväg till Friends Arena för andra gången denna helg, iaf för mig.
Jag hade ju den äran med fina syskonbarnen och syster i fredags.



Nu fick jag med mig Ebba och vi gottade oss med kaffe och lussebullar på våra fina platser.





Våra pausfavoriter. Vill ha...





Så var det dags för fyrspannsfinalen. Jag älskar ju fyrspann. Har alltid gjort, ända sedan barnsben. Det är något med hur hästarna och människorna sliter tillsammans med att lösa uppgifterna tror jag.




Här ger Luma del Lux allt tillsammans med sina vänner. För att det är vad hästar gör för oss hela tiden. Allt och lite till, ofta utan att vi ens förstår hur mycket vi får av dem.
Luma del Lux är stånghästen med den vita bläsen. En stund senare dör han mitt framför våra ögon på prisutdelningen.
Det hjälper inte att Boogies bästa veterinär Axel springer så fort han kan. Det finns inget att göra.
Speakern uppmanar oss att sitta kvar, showen ska snart fortsätta.
Frihetsdressyr och tomteparad. Några clownhuvuden guppar oroligt omkring i ryttargången.
Barn runt om oss gråter hejdlöst.
Hästar ska väl inte dö mitt i en familjeutflykt? Så kan det väl inte vara?

Axel får berätta om hästens hjärta som inte längre slog. Att höra hans röst, som alltid inneburit hopp och förtröstan för oss, gör det hela ännu mer hjärtskärande.
Vi går när frihetsdressyrens musik startar.
Bakom oss vrålar publik i protest. Musiken stoppas. Nu behövs det läkare på läktaren.
Det kommer sjukvårdspersonal springande med hjärtstartare i högsta hugg.
När hästar ger allt och lite för mycket, så mår tydligen inte vi människor heller så bra.
Vi hoppas det inte var så allvarligt som det verkade, kanske "bara" för mycket känslor?
Vi kör hemåt med många tankar i våra huvuden. Mest av allt längtar vi efter att få pussa på våra egna hästars mjuka varma mular.

Av Maria - 2 december 2017 23:14


Undrade Susanne idag, som nu igen är min stallkamrat  
Ptja, det har liksom blivit en tröskel...
Ska jag berätta allt sedan sist så blir det oöverstigligt. Hoppar jag in i det som är precis nu blir det kanske obegripligt.
Eller inte.

Vi har en hovböldshöst.

Vi jobbar mest från marken.

Vi har väldigt roligt båda två.



Den här donnan. Min hjärtehäst.
Hon vill helst jobba lös numera.
Vi har vår alldeles egna variant av frihetsdressyr. Med betoning på frihet. Hon är fri att gå när hon vill. Här finns inga förlängda armaR och pekpinnar.
Det är mycket sällan hon väljer att lämna mig, och när hon gör det kommer hon alltid tillbaka.
Ut ur ridhuset vill hon INTE gå.
Då får jag jobba med target.

Jag införskaffat en halssnodd eftersom hon ogillar när jag måste hålla i henne när det kommer in en annan häst. I halssnodden går det bra att få hålla. Jag kan också sätta en lina i halsringen och fortsätta jobba med (halv)fri häst.
På sikt kommer det säkert att gå att fortsätta lös även med sällskap i ridhuset, men det är viktigt för mig att andra känner sig trygga med mig och min häst.

Det är så roligt med den här hästen. Relationen fördjupas och kommunikationen förfinas. Fortfarande efter 10 år. 
Om hon bara kunde slippa ha ont i tassarna så skulle hästlivet vara toppen.

Ja, förutom Hottis då...
Han är ett kapitel för sig.

Av Maria - 25 juli 2017 23:11

Idag firar vi tioårsjubileum tillsammans. Det är på dagen tio år sedan den lilla, arga, bruna flyttade till oss. Hon som bet Ebba på provridningen och vägrade galoppera med mig, men som lyssnade så noga med spelande öron på allt jag pladdrade om.
Hur och varför en väljer de hästar en gör saknar oftast förnuftiga skäl, även om en låtsas som det. Boogie var varken enklast eller billigast, men hon var helt enkelt min häst.
Idag min allra bästa fyrbenta vän. Min tålmodiga och samtidigt kompromisslösa partner i utforskandet av belöningsbaserad hästträning.
Allt jag någonsin önskat mig och lite till.

Det har vi firat idag genom att hylla alla hästtjejers första och bästa förebild - Pippi. Mot solnedgången med en kappsäck full med morotsslantar, och vi skiter fullständigt i vad någon annan kan tänkas tycka om det!

Av Maria - 15 augusti 2016 23:25

De sista semestertimmarna

Av Maria - 9 augusti 2016 10:34

Onsdag morgon rullade Boogie och jag mot Örsundsbro igen för att delta i ranchveckans trailkurs. Boogie knatade förväntansfullt in i släpet före mig, intressant vad lite roliga äventyr gör för transportmotivationen! Har inte ens brytt mig om att träna sändande in i släpet, eftersom det funkar så klockrent när hon går med mig in och sedan står kvar när jag går ut. Men nu skulle här banne mig åkas, så ur vägen matte!
På trailkursen var vi uppdelade i två grupper, vilket ger lite mer andrum till både ryttare och häst än när alla är uppsuttna hela dagen.
Vädret var också betydligt mer "lagom" än på koclinicen.
Vi började på banan där det fanns många olika saker att välja på.


När man släpar däck vill Eva att man börjar gå, först bakom, sedan bredvid en van häst. Sedan turas man om att hålla i repet tills man så småningom tar över helt. En väldigt bra och trygg metod som verkar funka på de flesta hästar. Boogie har ju släpat förut och är cool med det, så för oss blev snarare utmaningen att gå bredvid annan okänd häst. Man måste ju gå nära när man ska hålla i repet. Svårt också att belöna när man samtidigt ska hålla jämt tempo med en annan. Men det gick över förväntan.
Överlag kändes det som hon hade rätt mycket egen motor och motivation, och klarade långa durationer.

Bra tips från Eva var att lägga mycket tid på att bara stå stilla eller göra ett steg i taget i grinden, så det ägnade vi också en del tid när det nu fanns en bra grind. Blir det stress i grinden går det ändå inte att göra den fort. Personligen har jag inget intresse att göra något på tid på banan, vi är bara med för att träna variation!

Ett hinder jag fick lägga många klick på var "biltvätten". Tränga sig igenom snår i skogen går bra, pool noodles runt ben och mage är skitäckligt !

Men det var hyffsat enkelt att bygga upp ett värde för att stå ut med det! Även om det sedan blev lite hejsan hoppsan efter att vi först hoppat det lilla hindren och sedan tog biltvätten... Tur man har sadel med horn, i en hoppsadel hade jag fått bjuda på tårta!

Tror för övrigt att vi kanske ska hoppa pyttelite ibland hemma också... Typ 40 cm för att bygga upp f f a mattes säkerhet i det momentet. Svårt för hästen att hoppa av när hela ryttarens kropp signalerar "hjälp".

Bära fana valde jag att lägga lite tid på, eftersom Boogie senast inte var helt tillfreds med fladder uppifrån ryggen. Hon är bra på npostarget på fladder, och därför helt nöjd när fanan är någonstans runt huvudet. Men när man rider med den, ska ju hon bara springa takt fram utan att interagera med den, och då blev fladder där uppe läskigt (= okontrollerat). Så blev det att i stället bygga ett värde för "slutstationen", tunnan som fanan ska placeras i, och sedan gradvis släppa ut mer och mer fladder genom att rulla ut en bit fana i taget. Som synes på bilden fanns även en pinne utan fana att börja med.
Så den övningen fick vi rätt bra kläm på till slut.

Bild ovan: Eva Malmström

Så var det momentet vattenpistolskytte då. Jag kan inte annat än skratta...
Vi gjorde detta på Evas kurs för ett år sedan och har sedan inte rört en vattenpistol.
Nu satt måltavlorna på pinnar som vi först använde till slalomövningar i exakt samma positioner.
Men så fort jag greppade första pistolen (de ligger på en tunna som man får böja sig ned mot) så fattar Boogie galopp och siktar rakt fram mellan pinnarna med full entusiasm. Skytte är tydligen en konkret och rolig övning med hög belöningsförväntan i slutet av banan.
När hästen tycker något är kul, så tycker ju jag också det.
Men allra roligast verkar Ebba ha, som inte missar en chans att "redigera" en sådan här bild på morsan när den dyker upp i flödet...

På eftermiddagen blev det mer fokus på partrail. Det känns ju inte riktigt som grenen för en häst som helst vill ha all rekvisita för sig själv...
För ett år sedan hade jag inte ens provat. Men nu kändes det som det var möjligt att prova.

Foto ovan: Eva Malmström

Ptja, vi överlevde och ingen kom till skada!

Foto ovan: Eva Malmström

Dag två hade vi tema vattenhinder och terränghinder på förmiddagen. Boogie är ju ganska bra på både olika presenningar, mattor osv och på vatten så där var det inga större utmaningar. Förra året hade jag däremot stora problem med att hon ville bada i Evas stora vattengrav på terrängbanan. Så pass att hon inte var kontaktbar för vare sig belöningar eller traditionella hjälper. Att lägga sig med sadel och ryttare i vattengraven är ju inte bra, så jag fick ju göra allt jag kunde för att undvika det.
Denna gång var det annorlunda. Boogie var helt inställd på kor när vi fick rida ut på terrängbanan. Så hon stegade på med spetsade öron och hade inte tid att ta några klick, hon letade kor! Att hon inte tar emot godis innebär ju att hon ligger väl högt i arousal, men just i det här fallet gick det att fortsätta ändå. Kan inte riktigt förklara, hon var spänd och alert, fast med en positiv grundkänsla. Så min strategi blev att hålla mig långt fram i ledet så hon skulle känna att hon hade kontroll, och ta rygg på en häst som hade stor entusiasm för terränghindren. Så det gick som en dans, ner i vattnet, uppför bankarna, över hängbron osv. Flera varv utan att jag fick henne att ta en belöning, hon letade fortfarande kor. Så småningom så började hon landa i vad vi egentligen höll på med, och då började hon genast "hörru, nu var jag duktig" och verkade uppskatta själva hindren.

På eftermiddagen var det diverse lekar och tävlingar på banan. Inte i lag, så jag kunde fluffa på i eget tempo utan att göra någon mer taggad lagkamrat besviken. Skönt! Jag leker gärna, men jag vill göra det på Boogies villkor och låta tempo komma som ett erbjudande från henne när hon är trygg i uppgiften. Som med vattenpistolen.

Så två härliga, roliga dagar i Working Horses lekpark! Kan varmt rekommenderas till alla, oavsett inriktning, som vill variera sin träning och ha kul med sin häst! Eva har en uppsjö prylar och många lekvariationer, så att man hela tiden får prova nya utmaningar.
Med mig hem tar jag inspiration att faktiskt busa och leka lite mer till häst även hemma.

Av Maria - 2 augusti 2016 22:24

Under eken samsas nu fem små damer.
Nytillskottet har bestämt sig för att hålla till på övre plan, tillsammans med Boogie och Bella. Islänningar brukar få som de vill...

I samband med insläppet förlorade Boogie en framsko. Idag hade bussiga Jens stuvat om i sitt schema för att kunna klippa, klistra och fixa så Boogie har något som liknar en högerhov att åka på ranch kurs med i morgon.
I natt sover hon inne med Hottis och Sheldon inför avfärd i morgon bitti.



Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar

Följ bloggen

Följ Cowgirl up! med Blogkeen
Följ Cowgirl up! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se