Senaste inläggen

Av Maria - Måndag 20 juni 13:14

Jaha, här rusar veckorna i snigelfart i Seglinges sjukavdelning.

Tre veterinärbesök, femtioelva telefonsamtal och ett stort antal prover senare har ambulatoriska bestämt sig för diagnos atypisk fång för Hottis. Han har svarat bra på behandlingen.  Försiktig igångsättning har påbörjats sedan det vid senaste veterinärbesöket i torsdags konstaterades att han ”rörde sig obehindrat”  medan han galopperade mot horisonten med grimskaftet släpandes bakom.

Note to self (och ambulatoriska): Inte ens en pleasurequarter kan förvaras på box 24/7  i 14 dagar och sedan göra ett  travprov utomhus utan annan aktivering eller sedering innan.

Efter ett nytt personbästa på rakbanan, ivrigt påhejad av UngMedPung-ligan,  kunde rymligen fångas in oskadd (tackochlov) med hjälp av något upprörd kossehäst. Inte ens efter två veckor i box  älskar Hottis  frihet mer än han älskar sin runda bruna tant.

Veterinären skrev efter denna upplevelse sedan ut vad som i mina ögon liknar en livstidsförbrukning Plegicil.  I traditionsenlig  skadad-häst-anda fick jag  resa runt i ett par kommuner för att lyckas lösa in åtminstone en bråkdel av receptet. Landade till slut i ett litet apotek i ett köpcenter fullproppat med utarbetade småbarnsföräldrar och gråtande barn. Mellan alla hyllor försiggick tvåårstrots och treårsuppror, samtidigt som femåringar förde avancerade förhandlingar om Frost-plåstrens fördelar framför Bamse-dito. En liten pyttebebis hungerkravallade i sin vagn i kön bakom mig och 15 minuter senare var jag nästan beredd att försöka amma den själv.  Den hårt prövade farmaceuten verkade ovan vid konceptet häst öht, och ville dosberäkna på 80kg  i stället för 680. Sedan undrade hon om jag läst bipacksedeln.

Nej, jag har inte fått preparatet än, kontrade jag.

Men veterinären skriver att du ska läsa bipacksedeln, vidhöll hon.

Då far jag göra det, när jag fått preparatet, svarade jag.

Men du känner till biverkningarna, frågade hon.

Nej, jag har som sagt inte fått varken preparat eller bipacksedel ännu…

Så du vet inget alls om biverkningarna då, undrade hon.

Nope.

Veterinären sa inget?

Nix.

Hon blickade ut över de väntande barnfamiljerna och suckade djupt.  Sedan greppade hon sin bildskärm och vred omständligt runt den  och bad mig läsa där hon pekade.


 



Med tanke på fertiliteten bland övriga köande hade nog ingen svimmat om hon sagt penisprolaps högt?


Tror inte vi kommer att ’plegga’ särskilt många dagar, då det redan efter ett par dagars små utflykter till ridhuset för promenad på mjukt underlag  känns som att Hottis börjar bli Hottis igen.  Inskolning på hage är också påbörjad, 10 minuter i rundcorallen till att börja med. Ingen biverkning heller, so far !


 



Vi är inte helt tillfreds med vare sig diagnos eller den något otydliga rehabplaneringen, så ett besök hos vår favoritveterinär Axel Wallman är inbokat om några veckor för en second opinion. Men tillsvidare följer vi det rekommenderade upplägget.


  MIN matte <3

  



Halvvägs in i sin boxvila fick Hottis sällskap av en liten olycksbroder som gjort en vurpa på betet och skrapat upp knäna. Trodde hjärtat skulle stanna när jag bara skulle ned i åringhagen och smörja på lite salva på stallkompisens häst härom helgen, och hittade honom alldeles blodig. Blod på skimmel ser alltid mycket ut. Så det blev ytterligare en dejt med ambulatoriska, som sedan slutade på hästkliniken för S och hans matte. Men det är gott läkkött på de där små, om de bara kan ge tusan i sina bandage… Som åring hade Hottis ett sticksår i sitt framknä, med dränage och grejer, som han ivrigt monterade bort. Så vi vet precis hur tålamodsprövande det är.

S och Hottis har i alla fall sällskap av varandra under dagarna när alla andra är ute. Boogie går ute dagtid, men är inne på nätterna med sjuklingarna. S har väl vid det här laget blivit mer eller mindre inadopterad i deras lilla familj, så det blir nog ledsna miner när han ska tillbaka till smågrabbarna.  


 


Boogie lyckas med konsten att bli ännu rundare, efter att hon tagits hem från betet.  Antar att hon bränner mer kalorier när hon ska hålla reda på allt utomhus dygnet runt än när hon kan hålla på och sova middag helt ostört?


 


Förra helgen hade vi den lyxiga förmånen att få vara extra ekipage på en av Carolinas kurser som ägde rum på Seglinge. Som vanligt helt ljuvligt att nörda klickerträning flera pass om dagen! Susanne och Joey var också med en av dagarna, så det blev slagsida åt westernhållet på ridpassen på denna kurs.  Vi jobbade med sidepass, vilket Boogie tyckte var rätt jobbigt.  Sedan pillade vi lite grann med galoppdurationer, med målsättningen att få henne lite mer repetitionsklok och inte vilja byta varv så fort det känns lite motigt. Hon är ju rätt klurig på att föreslå en annan övning, eller samma övning fast åt andra hållet, när hon tycker den vi håller på med är för ansträngande.  Så vi jobbar på att matte ska hålla sig till kriterierna, helt enkelt!

Väldigt roligt och trivsam var denna bonushelg, och jag ser verkligen fram emot klickerlägret efter midsommar!


 


  






ANNONS
Av Maria - Söndag 5 juni 19:20

I tisdags var Elin och jag ute på en härlig kvällstur på pigga och glada Hottis och Boogie. Sedan fick hästarna ett par dagar ledigt medan vi fokuserade på Ebbas studentfirande.


.

Morgonen efter studenten ringde vår stallägare och beskrev en Hottis som hade svårt att gå.
Så in i bilen med den utfestade studenten och full fart mot Almunge.
In med hästarna från betet, och ut med veterinär.

Ultunas ambulatoriska har nu fullt huvudbry att lista ut vad som felas vår långskånk. Inte typiska fångsymtom, men det går heller inte att utesluta, så han behandlas tills vidare som om det är fång. Strikt boxvila i väntan på provsvar.
Boogie har fått följa med som sällskap då det är helt tomt annars i vår stalldel. Att förvara en fullt frisk häst i box 24/7 är ju som att be om mera trubbel, så idag har vi turats om att aktivera henne.

Började med hjärngympa i form av frishejping av att gå in i behandlingsspiltan. Bara som en kul grej för att trimma mina egna färdigheter och för att hon kunde vara helt fri i det tomma stallet.

Hon var lite skeptisk till att gå hela vägen in, så det var en nyttig övning för mig i kriteriesättning och att inte felnyttja belöningsplacering så att det gränsar till locka/lura eftersom det snabbt ledde till minskat intresse för belöningen.
Att be om backa och klicka för det var något som ökade värdet för kliva in, så då gjorde hon själv en snabb kriteriehöjning.


Nya träningsvästen är en ammunitionsväst och toppen i sommarvärme. Med jättefickor fram och bak.

Sedan tog vi en promenadrunda, och efter den tog Ebba över och jobbade med galopperna i ridhuset.

De verkade nöjda efteråt!

Mindre nöjd var Hottis, som aldrig är tillfreds med livet om inte Boogie eller Ebba finns inom synhåll. Vilken som duger, bara någon av dem finns på plats. Jag dög inte...
Inom några dagar måste han stå ut med att vara själv inne dagtid eftersom vi inte kan ha Boogie inne 24/7 någon längre period.
Hon får då gå ut själv i en hage dagtid medan vi väntar på Hottis utredning och prognos.
Så gick det med det sommarparadiset för hästarna.

Men det reder sig. Vi är vi det här laget alla rätt luttrade och anpassningsbara. Så är det att vara hästägare - och häst.


ANNONS
Av Maria - Söndag 29 maj 23:08

Att ha hästarna på bete gör att det numera tar ännu längre tid att vara i stallet. Det har inte med promenaden fram och tillbaka till hagen att göra. Det är helt enkelt så att vi liksom aldrig får nog av att bara vara därute med våra pälsklingar.


.

Vi kliar och myser och hänger.
Idag var en extrem kliardag och det skulle grejas mest hela tiden.

Lägg märke till avspänd placering av plastpåse...

.

Vi hade nämligen lite utrustning med oss ut idag, då vi hittat bamsestora sorkhål i hagen.

Vi vill ju inte att någon av våra käraste ska försvinna ned i underjorden som Alice i Underlandet.

Tydligen tar det mer än 8 månader för oss att lära oss att på Seglinge innebär fullservice full service. Ebba och jag tror fortfarande att vi måste lösa problem på egen hand. Så vi kånkade med trampstolp och eltråd hemifrån och skred till verket, påhejade av Boogie och Hottis.

Plastpåse med eltråd i - jättekul att packa upp. Möjligt att Hottis, utan vår kännedom, har tagit nån onlinekurs i Plastic Bag Challenge med tilläggspaketet "Eltråd är bara farlig när den knäpper"

Sedan har han troligtvis skvallrat för Boogie, som man förut kunna stänga in med plastremsor och snören.
Den tiden tycks vara förbi - hon tänkte då inte acceptera att bli utestängd från ens två kvadratmeter av deras jättehage!

.

Det kändes säkrast att plocka bort tråden igen innan någon strypt sig själv.

Jag kände att jag kanske borde förklara för hyresvärden varför vi förfulat landskapet med plaststolp i märkliga kluster, så jag slängde iväg ett sms.
Så här i efterhand kan man ju undra varför jag inte började i den ändan?
För innan vi ridit klart hade vår underbara hyresvärd Marianne varit ute med pickisen och fyllt igen hålen.
Så där bara, en söndagskväll!

Snart så, vilket år som helst, så ska vi komma ihåg att på Seglinge sitter det aldrig fast!

Att flytta hästarna hit har varit ett av de bästa besluten på många år.
Förutom den finfina servicen så njuter vi av en helt fantastisk miljö.
För att inte tala om hur skönt det är att vara omgiven av harmoniska hästar som går runt och har det bra!


Här Mustang-Macha med PRE kompis i fjortisbrudhagen. De har snortat maskros så de är alldeles gula i snokarna.
Medan jag kollar läget på uppdrag av Machas matte tar våra ytterligare en klipaus. Som tur är är det ingen trafik på travbanan på eftermiddagen.
Så det är bara att softa på i hästarnas tempo.
På Seglinge-vis!

Av Maria - Fredag 27 maj 18:11

Myrorna har skyltat upp med brudklänningar. Den välslingade medelålders kvinnan framför mig på trottoaren tvärnitar och utbrister:
"Om man ska gifta sig köper man väl inte sin brudklänning HÄR?!?"
Den förmodade maken hon har i armkroken mumlar något ohörbart till svar.
Man kan ju hoppas på något i stil med "skärp dig Britta, och tänk ett varv till".
Men säker på det kan man inte vara.
Ibland vill jag bara sparka okända människor på smalbenen och skicka dem på två veckors obligatorisk prao i verkligheten.
Den sortens verklighet där inte alla har en flaska Chablis på kylning därhemma och en fredagspåse från Saluhallen i näven.

Av Maria - Lördag 21 maj 22:41

Jag älskar alltid att åka till stallet, men det här måste vara den ljuvligaste tiden på året. Hästarna är ute och lever hästliv 24/7, temperaturen är fortfarande arbetsvänlig och insekterna har inte riktigt kommit igång, iaf inte bromseländet.
Egentligen skulle jag vara helt nöjd med att fortsätta på gårdagens tema och bara hänga med Hottis och Boogie i deras värld.
Det går inte riktigt att beskriva friden som existerar när man bara har trygga, signalkänsliga pch människovänliga hästar i en hage full med gräs. Man kan bara vara tillsammans. Man kan låta dem komma i galopp och veta att de stannar precis rätt. Man kan sitta på en sten och låta dem komma och lägga kinden intill och sova. Man kan lägga sig ned i gräset och veta att ingen trampar på en. Om man heter Ebba lägger sig Hottis bredvid.
Under våra år tillsammans har hästarna ibland gått i konstellationer där detta varit möjligt. I andra perioder har de gått i konstellationer där man behövt långpisk för att kunna hämta ut sin häst. I en sådan hage vistas man inte mer än nödvändigt.
Vi önskar och hoppas att det kommer fler kompisar så småningom. Hästar vill tillhöra en grupp. Vi vill att våra hästar ska vara hästar fullt ut.
Men just nu njuter vi av att de har varandra och att vi är välkomna gäster i deras värld.


Men två dagars semester är fullt tillräckligt för kossehästen sommartid, annars antar hon zeppelinartade former. Idag var det dags att skaka fläsket lite. Lite, men den bästa träningen är som sagt den som blir av.

And all the roads we have to walk are winding
And all the lights that lead us there are blinding
There are many things that I would
Like to say to you
But I don't know how

Because maybe
You're gonna be the one that saves me
And after all
You're my wonderwall

En hel del att titta på på vägen.
Världen har vaknat till liv på något sätt. Det påtas och pysslas i trädgårdar. Det byggs och repareras.
Det släpps ut djur i hagar.
Boogie hade en lång kontemplativ paus utanför en kohage med nyfödd kalv. Kossorna tyckte uppmärksamheten blev väl intensiv och knallade i väg. Då suckade hon djupt.
Vi var precis vid ett vägskäl. I alla andra fall vill hon välja riktningen hemåt. Hon och alla andra hästar, vågar jag påstå.
Men om det går kossor åt andra hållet är det undantagstillstånd på den regeln. Hon ville INTE gå hemåt.
Jag är en dålig kossehästmatte som inte ordnar koträning regelbundet...

Vi människor (och Hottis) ville stanna en stund och titta på gårdens senaste underverk. Det ville Boogie också först, men när fölstoet kom nära ville hon genast hem. Hon har stor respekt för ston med föl vid sidan. Men med mig på backen kände hon sig tryggare och vi kunde fortsätta beundra.

En underbar bonus med att vara inackorderad på ett stuteri är att man får följa sådana här små mirakel från dag ett. Det spelar ingen roll vilken ras det är, alla små hästbebisar är underverk. Föl är så fantastiska, som liksom bara ploppar ut, och sedan skuttar omkring på sina långa ben efter bara några timmar.

Hottis och Boogie var lite skeptiska till att gå in i stallet för avsadling efter turen. De trodde väl sommaren redan var slut. Det är inte så lätt när man inte har egen kalender.
Men de fick så klart gå tillbaka till sin härliga tvårummare, granne med tonårsbrudarnas sommarkollo.
Åringarna ligger på laddning under övervakning av mustangen.

Av Maria - Fredag 20 maj 23:42

Nä, inte riktigt!
Men hästarna har fått flytta till sitt sommarresidens den här veckan!
En rymlig tvårummare med utsikt över ovalbanan.

När jag kom hem från Sundsvall i kväll stod de redo att visa mig runt.

Vi började med att plocka av galoscherna, de var mest till för om det skulle varit röjigt vid utsläpp.
Vilket det inte var, då var det all-you-can-eat-buffet som var viktigast.

Sedan flugsprejade vi, och Hottis minns mycket väl sin frihetssprejträning. Sådant som är inlärt med positiv förstärkning sitter som berget!

Efter det visade de mig sitt "lilla" rum.

Sedan har de en liten sluss till sitt stora rum.

En snabbkoll av VVS-faciliteterna.
Så fånigt glad jag blev när det låg saltsten på plats som jag varken tjatat mig till eller inhandlat själv.
Seglinge - fullservice på riktigt! ??

Vattenkopparna kontrolleras varje dag och hästarna blir visiterade. Precis som det ska vara.

En fin dunge på en kulle ingår i planlösningen.

Hästarna hängde inte med upp först, men när jag visslade kom de i galopp.
Inkallning på gräs - det är rätt coolt när man har häst!


Det blev en riktig mysstund i dungen under de stora blommande häggarna medan regnet strilade. Så ljuvligt och så värt en "omväg" runt Almunge på hemvägen från tjänsteresan.

[Bild]

Så lycklig över att mina hästar fått ett eget sommarparadis!

Av Maria - Måndag 18 april 00:27

Det går trögt med bloggandet...
Är kanske inne i en lite väl självkritisk period för att dela med mig?
Men ibland -ofta- är det välgörande att vara brutalärlig.

Så:
Jag tycker jag rider som en kratta numera. Egna hälsoproblem de senaste två åren har förändrat kroppen på ett synnerligen negativt sätt. Balans och följsamhet har försämrats, och därmed också tryggheten i sadeln. Jag blir rädd i situationer jag inte brukar bli rädd i. När Boogie spänner sig på något t ex. Vilket påverkar henne negativt så klart i sådana spända situationer. Det är extremt onödigt då hon ju är en sådan bussig häst som inte vill tappa matte!
Som igår när en oss närstående långbent hästvalp fick feeling, eller spunk, högst oklart faktiskt - på väg nedför en skogsbacke och sprätte iväg ut på en vall. Hon hoppar till av överraskningen, är på väg efter polaren, men stannar i samma steg och ber om snask. (Polarens ryck kommer genast av sig när han inte får uppbackning.)
Eller när kajornas kvällsinflygning i ridhuset får henne att hoppa till så jag landar i manen i barbackasadeln och hon då blir blickstilla tills jag kravlat rätt igen. Bara fånigt och übertantigt att bli rädd på en sådan häst. Men det är något som trotsar logik och jag får klura vidare på det.

Konditionsträningen sliter vi också med. Först hostan och sedan perioden med ömfotheten gav en alldeles för lång ofrivillig vintervila. Nu tycker Boogie att det är tungt och motigt att jobba på lite på ridvägarna och signalerar på alla sätt att hon hellre vill gå hem. Tills vi är på väg hem, då blir det fart och energi...
Tråkigt med alla "diskussioner" i början på ridturen, och tyvärr svårt att hålla sig helt inom klickertänket. Eftersom hon verkligen måste ut och skaka fläsket lite om hon inte vill tillbringa sommaren ensam i den nedgnagda shettishagen, och om hon ska hålla långsiktigt helt enkelt, så blir det ful hybridträning på uteritterna en period nu. Inte kul, även om jag använder minimalt tryck. Jag hoppas vi bara ska över en tillfällig tröskel, och att det rullar på lite smidigare när vi fått tillbaka lite flås och uterittsrutiner igen.

Volt i vänstervarv stretar vi också med. Hon vill inte riktigt böja igenom kroppen där. Däremot vill hon massor med andra saker i ridhuset, så det känns som ett mindre problem i det stora hela. Det finns så mycket annan rörelseglädje och entusiasm för träningen i ridhuset, både uppsuttet och från marken. Så här gäller det bara för mig att vara en smart tränare och smyga in vänstervolter tillräckligt ofta och fiffigt, så hon knappt märker att det är det vi håller på med, med ändå stretchar sin förmåga.
Busenkelt och skitsvårt :) Men här känner jag mig ändå trygg med att vi löser det, med ett belöningsbaserat, klickerskt upplägg på samma sätt som högergaloppen förra året.




Så här vill hon ha det under grooming och sadling. Löst och frivilligt. Snart är vi i samma läge som med bett - att jag måste komma ihåg att använda uppbindning ibland så hon inte börjar tycka det känns ovant och mysko.

Av Maria - Måndag 4 april 00:23


Idag hade vi öppen trailträning på Seglinge. Den första för i år, och med hela 14 ekipage. Det står 12 i filmen, men jag lyckades väl inte räkna alla.

Boogie tycker det är jobbigt med trängsel, så här är ett klipp från de första 15 minuterna av hennes träning idag, där jag mest strävar efter att hon ska slappna av. Har försökt lägga in förklarande text i filmen, men är inte helt hemma på redigeringsprogrammet.

Vi har gjort det här ett antal gånger förut, och alla hinder på banan är välbekanta och välförstärkta sedan tidigare.


Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar

Följ bloggen

Följ Cowgirl up! med Blogkeen
Följ Cowgirl up! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se