Apropå föregående inlägg vill jag bara förtydliga att jag inte är allmänt på krigsstigen mot NH. Jag kan alldeles för lite om det egentligen, och borde kanske just därför gå en kurs?

Men både inom hunderiet och hästeriet (och skolans värld!) är jag allmänt frustrerad över att man på kurser och utbildningar får lära sig alldeles för lite vanlig hederlig inlärningspsykologi. Dvs vad som faktiskt påverkar beteenden.

Om man har grundläggande kunskaper i hur sannolikheten av ett beteende påverkas av det som sker i direkt anslutning till beteendet har man mycket bättre förutsättningar att nå framgång med vilken "metod" eller "lära" man än väljer att utgå ifrån.

Utan dessa baskunskaper fastnar man lätt i en viss teknik utan möjlighet själv att kritiskt  utvärdera resultatet man får.

Människan är, precis som sin vänner hästen och hunden, i grunden ganska lat. Vi vill komma den snabbaste vägen till resultatet! Förresten är det inte att vara lat, det handlar om ren evolutionsbiologi. Den som spenderar minst energi har störst chans att överleva. Alltså letar vi genvägar i det mesta vi företar oss.

Därför är vi så tacksamma merchandising-offer!

"Med den här specifika grimman/bettet/klickern/kampleksaken/visselpipan/godisväskan/repet/etc

kommer min hund/häst också att göra det där som instruktören nyss visade."

Tror vi och glömmer att inget verktyg blir mer effektivt än den hand som håller i det. (Eller den hjärna som styr handen då...)

I värsta fall (vilket inte är så ovanligt, tyvärr) spenderar vi en rejäl slant på kursen, köper på oss alla tillbehören för att verkligen kunna göra rätt när vi kommer hem, och blir sedan gruvligt besvikna på vår häst eller hund när den inte gör som vi hade tänkt oss, trots allt vi investerat. Så börjar vi leta fel på hästen eller hunden, som ju inte "funkar" istället för att utvärdera handen (och hjärnan) som håller i de nya fina redskapen.

Lärde kursen ut hur man faktiskt påverkar beteenden?

Fick jag med mig de kunskaperna hem?

Eller fick jag bara en massa nya prylar med mig hem?

Avslutar med Stacey Westfall som säljer en hel del prylar (hon måste så klart tänka på brödfödan) men som gärna visar upp sig helt utan:

Fick idag en inbjudan till en NH-kurs, och kanske borde jag gå, för min allmänbildnings skull? I stället för att umgås helt aningslöst med mina hästar, helt utan respekt för begrepp som "ledarskap" och "tillit"...

Men det ryms inte i budgeten just nu! Speciellt inte eftersom Natural Horsemanship verkar vara ytterligare en prylsport. Med speciella repgrimmor, "arbetsrep", "strings" och Carrot sticks som kommer att säljas under kursen.

Fast carrot stick verkar man kunna slöjda ihop själv, som de här glada damerna:

Fast det var nog inte så det var tänkt, inser jag när jag läser på lite. Men jag jag gillar damernas tolkning, den verkar vara kul för alla inblandade  

Nu känns det lite roligare att blogga, eftersom framtiden ser lite ljusare ut.

Vi bytte veterinär och fick hoppet tillbaka!

Nya skonings-instruktioner och ökad motion till 2 x 30 min promenad om dagen samt större hage att röra sig i. Samt några piffiga injektioner med preparat som försäkringsbolaget antagligen inte ersätter. Men vad spelar det för roll i det stora hela?

Hon ska bli helt bra, säger han, och då får vi väl våga tro på det   

Helt fenomenalt hur hon mentalt har klarat de här tre nånaderna av boxvilor, sjukhagar och isolering från sina artfränder! Med alla andra nere på sommarbetet står hon ju ensam i stallet för det mesta och ser knappt nån från sin lilla hage.  Det är klart att understimuleringen märks på olika sätt, men jag tror att en utomstående med erfarenhet mest från "vanliga" hästar inte helt skulle förstå vad vi betraktar som avvikelser. Hon kan t.ex ruska lite på huvudet när vi är ute och går och passerar hennes favoritgaloppsträckor. När vi mötte polarna på ridtur och sedan gick åt varsitt håll så tog hon ett litet skutt och pep en gång när de kom utom synhåll.  Hon har börjat bita i saker igen, som hon gjorde när hon var ny hos oss för tre år sedan. Dvs bita tag i grimskaftet eller hålla i min tröjärm.

Så mera promenader kommer lägligt, innan vi förlorar greppet  alldeles  

Återbesök på kliniken om ett par veckor, och det blir spännande att se vad behandlingen har åstadkommit tills dess.

När de andra damerna kommer upp från det stora och gropiga sommarbetet kommer hon att få gå in flocken igen. Tills dess får hon hålla till godo med oss tvåbenta. Vi kliar och kliar och kliar...

medan man går banan...

Men bara på en westerntävling!

Youth Western Horsemanship som Moa & Blixten vann. Trots att de råkade ut för en skenande häst mitt i programmet! 

Ett av de mer udda inslagen på årets Nationals var Hunter Hack. I denna gren rider man i engelsk utrustning ett mönster som omfattar två hopphinder på ca 90 cm. Vanligtvis är det bara ett par deltagare som ställer upp i denna gren. I år var det bara en, och ingen av de "vanliga". In på banan kom i stället en tvåmeters "kossefarbror" vid namn Henrik Fitinghoff på sin 1.40s kossehäst Whambam Thank U Mam. Jag utgick från att det hela var resultatet av någon grabbig vadslagning eller "värsta roliga födelsedagspresenten".

Men i Hr Fitinghoffs blogg framgår att detta var en välplanerad enmans-protest mot avsaknanden av koklasser på det som ska vara Svenska mästerskapet för quarterhästar. Om SQHA väljer en arena som pga av sitt underlag inte kan ta emot kor, så tävlar Hr Fitinghoff sin kossehäst i den gren som underlaget är avsett för, nämligen hoppning!

Förbaskat mycket roligare sätt att uttrycka sin åsikt på än att skriva inlagor och motioner till årsmötet!

Läs gärna Henriks underhållande texter om hur han kom till detta beslut, hur han upplevde själva klassen, och fram för allt hans hysteriskt roliga betraktelser över engelsk utrustning.

Heja Henrik och Bambam som visar att kossehästar kan man ha till allt ;-)

Mina fina "ungar" på SQHA Nationalspå Grevagården i helgen. Ebba och Hottis har båda skött sig perfekt, vilket radarpar!

Ebba gick ut hårt och startade Team Ankis insatser med att komma 1-2 av 4 startande i Novice Youth Showmanship i Torsdags. (Två domare = två bedömningar på quartertävlingar).

På fredagen fick Anki göra debut i grenen NSBA Longe Line, där man visar 1 o 2 åringar i longering. Man har 90 sekunder på sig att visa alla gångarter i båda varven. Hottis var inte helt samarbetsvillig i höger varv, och de kom  2-3 av 3 startande.

Efter det var det dags för Ebba att ge sig på Youth Showmanship. Här fick ju även de "stora" tjejerna som redan tagit poäng i grenen vara med. Ebba och Hottis stod sig bra i konkurrensen och placerade sig 4-5 av 8 startande. Så fina!

Sedan visade Ebba Hottis i Halter. Halter är extriörbedömningsklasser. De var 6 startande i Open Yearling Geldings, och Hottis med de spretiga frambenen kom som väntat 6:a för den ena domaren, men skrällde till och kom 2:a för den andra. Det innebar att Ebba och Hottis, samt Bettan & Knorten som kom 1:a, fick stå och vänta medan klasserna för de äldre valackerna bedömdes, så att de kunde vara med i uttagning till Grand Champion. Där hade ingen av dem nåt att hämta bland de stora färdigväxta grabbarna, men de var duktiga på att vänta i en evighet utan att stöka!

Ebba tyckte Hottis gjort nog för dagen så hon strök sig från Youth Halter.

På lördag morgon var det så dags för Trail-in-Hand för 1 o 2 åringar. 12 startande. Ebba och Hottis gjorde en nästan felfri runda med nåt litet klonk bara. Det blev 1:a för ena domaren och 2:a för den andra. Kommer film snart, så fort jag får tid att ladda över!

Sedan var "vi" lediga och kunde bara såsa runt i två dagar och titta på när Moa & Blixten inkasserade den ena medaljen efter den andra! Samt heja på farbor Simply som var i mycket samarbetsvillig form denna tävling, men inte riktigt fick med sig fötterna upp ur underlaget och därför klokade i bommarna alldeles för ofta för topplacerigar. Bra jobbat ändå!

Nu ska vi åka och hämta hem Boogie som varit på "spa" hos Kicki i Skokloster.

I stället för att som planerat hårdträna inför Nationals

Moa har siktet inställt på Nationals. Ny gren? Hunt Seat Trail?

går semesterdagarna åt till att.... ja...hmm.... typ hänga i stallet och göra ingenting....fika.....fylla vattenhinkar....tvätta nåt täcke...och förstås vänta på nästa återbesök på hästkliniken.

Just nu känner jag mig lite försiktigt optimistisk inför Boogies framtid. Jag har fått några bra uppslag och infallsvinklar att gå vidare med, så nu vill jag bara få nästa veckas veterinärbesök avklarat så fort som möjligt, för att sedan om det behövs följa de nya trådarna.

Boogie har fått gå tillbaka till sommarbetet med tjejkompisarna och hon blev så lycklig! Naturligtvis trampade hon genast av sig specialskon igen, men det har Sonny fixat nu.

Första dagen visade hon tydligt att hon INTE vill bli hämtad, och jag förstår henne efter 6 veckor i sjukhage! Men nu kommer hon glatt fram igen så fort vi visar oss för gos, kli och snask och gärna en dusch med vattenslangen.  Till er som har vattenvecka: när Boogie backar upp mot er betyder det bara att hon vill bli duschad!

Mina bussiga stallkompisar lånar ut sin gulliga hästar till mig när de åker på semester, så jag lyckas hålla ridmusklerna igång något så när. Ovant att rida andra hästar efter tre år på Boogie!

Denna vecka har jag den äran att få låna Okie medan matte och husse är bortresta.

En mycket sympatisk farbror som älskar att tuffa runt i skogen och gärna går först och upptäcker nya stigar.  Under Ankis överinseende har vi jobbat lite i ridhuset med lyfta bröstkorgen och fixa högersidan också. Det var han väl inte riktigt lika entusiastisk över, men det behövs så han slipper ångvälta sig fram i tillvaron!

Ebba har ett eget sommarprojekt som heter Meduz:

Han är en 4-årig arabkille som behöver få fler ridtimmar än vad hans matte hinner med just nu.

     Han kommer inte bara bra överens med Ebba, han har blivit Hottis sommarbästis också!

Kompisar är bra att ha bland bromsarna!