Senaste inläggen

Av Maria - Torsdag 28 juli 23:47

Efter Ralph Hull clinicen har Boogie fått vila helt i tre dagar ute på ponnybetet. Hon har fått komma in och bli pysslad med varje dag. Både hon och kompisen Bella uppskattar en stund i sval box som omväxling till sin älskade ek. De är också glupskt hungriga, då de ogärna lämnar skuggan för att beta dagtid. Men gräset är kortklippt och magarna runda, så de jobbar nog nattskift i stället.

Igår fick Boogie trimma igång igen med lite frihetslongering. Eller vad man nu ska kalla det som jag absolut inte trivs med att kalla frihetsdressyr. Hästen är lös, jag har godis och klicker och så turas vi om att föreslå övningar. Ungefär så.
Det var varmt och kvavt i ridhuset, och Boogie ville mest föreslå samling i skritt. Några fattningar blev det också, men inga längre durationer.

Idag var det svalare och jag körde uppsuttet. Hade t o m petat in stången, och tänkte vara noga med mig själv att styra med säte/skänkel och bara röra handen i den "lilla boxen" som Ralph pratat om. Jag red bettlöst hela kursen, men försöker komma ihåg att rida på stång någon gång i veckan .
Om jag nu någonsin varit orolig för att Boogie skulle ha tagit illa vid sig och känt att signaler blivit förgiftade av den mer traditionella ridningen under kursen, så kunde jag genast lägga det åt sidan. Trots att vi delade ridhus med en relativt nyinflyttad valack så var hon ivrig att föreslå fattningar. Galoppen var jättefin, bara att åka med, och jag fick forma med innerskänkel utan att tappa vare sig i duration eller latenstid. Ett av de roligaste och bästa pass vi haft på länge! Jag kunde verkligen bara liksom sitta "i hästen" och tänka fattning, så rundade och rullade hon. Fick även godkänt av Ebba att ingenting såg stelt och kantigt ut. Härligt att hon var så fräsch efter kursen! Man vet ju aldrig när man byter underlag och dessutom rider mer intensivt än vad man gör hemma.

Efter ridpasset lite haghäng i solnedgången med Boogies lilla crew, som precis gick på nattskiftet.

Boogie och Bella


26-årigt russto

Bella fotobombar


 

ANNONS
Av Maria - Tisdag 26 juli 18:46

I onsdags kväll drog Boogie och jag iväg i värmen till Örsundsbro för att installera oss i god tid inför vårt första koevent för året. 


 

Working Horses skylt, Ängen 6 i Örsundsbro.   (min bild)

Ralph är en ny bekantskap för oss. Vi har ju tidigare diskuterat en del i Belöningsbaserad Hästträning hur det är att träna för konventionella tränare när man är klickertränare. Jag hade ingen aning om hur det skulle utfalla på denna kurs, och var fullt beredd att avstå träning om det skulle visa sig att vi hamnade på kollisionskurs med vårt ordinarie träningsupplägg. Samtidigt hade jag en stark tilltro till Boogies lust på koarbete.


 

Trångt och stökigt, sa Boogie dag 1. Dag 2 letande hon luckor och gav järnet.  (min bild)

 

Nålsögat var väl snarare "dry work" och mekaniska kossan. Självklart måste tränaren få se alla rida sin häst i alla behövliga gångarter och manövrar, innan man släpps loss på levande djur. 

Framridning i grupp med 8 hästar på banan är dock inte vårt starkaste kort. Framridning av kossehäst verkar främst bestå av galopp, och flera berättade att de behövde galoppera sina hästar minst 30 min för att "få kontakt". Ena volten kör höger varv, andra vänster. Boogie ville inte galoppera alls, hon vill helst stå i mitten och vara ur vägen. 

Jag la en massa klick för att flytta sidled för skänkel. Det skulle sedemera visa sig vara den viktigaste klickpunkten för arbetet, flytta ut för skänkel. När man rider efter kossan måste man hålla sin linje en bit i från kossan för att ha chans att hinna förbi och stoppa. Men i stället vill man gärna som orutinerad häst och ryttare dras närmare kossan, och då är man chanslös om den fintar. Så "cowside leg" är typ den viktigaste hjälpen man har, och det ord som Ralph förmodligen fick säga flest gånger under kursen till alla.


 

Ralph på en deltagares häst när han går igenom stångbettets verkan och hantering (min bild)


När Ralph sedan skulle titta lite närmare så var vi bara två i taget i rörelse och då gick det bättre. Men inte lysande och vi hade en diplomatisk diskussion om sporrars vara eller inte vara i Boogies liv.  Bestämde mig där och då att inte gå in i diskussion om mitt vanliga träningsupplägg, men jag har ogenerat klickat och matat där det funnits tillfälle. Några kommentarer om det kom aldrig. Jag har också varit väldigt tydlig med att jag inte har tävlingsambitioner, men att jag vill ha roligt med hästen,  undersöka hennes potential i koarbetet och lära mig själv mer. Ingen press på tränaren att få allt perfekt    Bara en tant som leker med sin häst. 


Efter "dressyren" var det dags för mekaniska kossan. Jag hade hunnit åka till Eva och träna på den en gång innan kursen. Det var tänkt fler, men blev förhinder av olika skäl. Hur som helst så gjorde nog den enda gången att Boogie i alla fall kunde tänka sig att gå fram mot maskinen. Hon har ju tidigare tydligt visat på rädsla och ovilja att ens gå nära, vilket förmodligen hänger samman med tidigare upplevelser av sådan träning. Men nu gick hon fram. Medan jag var superglad för det, var Ralph frusterad över att hon var för långsam och inte satsade. Samtidigt var han duktig på att lägga upp övningarna för att få fram rätt beteende hos hästen, och pedagogisk i sina förklaringar för ryttaren.  


Efter lunchen var det dags att hämta in korna. Grupparbete på hög nivå. Eller låg, beroende på hur man ser det.  Lite väl många chefer för min smak. Jag kan vara jättelydig, men bara åt en i taget   

Nåja, vi fick in kossorna i fållan till slut och in på banan, där vi skulle sedan turas om att skilja ut ett djur i taget. På de koträningar jag varit på tidigare har jag lyckats med det, men av någon anledning blev allt rörigare än vanligt. Inte bara för mig utan för de flesta. Ralph bestämde sig för att vi alla skulle jobba med ett djur i taget på resten av kursen...


Dag två jobbade vi med detaljslipning av vändningarna mot staket utan vare sig ko eller  flagga först. Boogie var mer tillfreds på framridningen trots att den inte var ett dugg lugnare. Jag VET att jag ofta beskriver henne som mer tänkande än vad som är möjligt för en häst. Men min upplevelse ÄR att hon, så fort hon har helt klart för sig att det finns kor i träningen, blir mycket mer tolerant med närheten till andra hästar. Både dag två och tre har hon frivillgt erbjudit galopper rakt in karusellen. Nej, inte rakt in, jag känner hur hon studerar, inväntar en lucka och sedan bjuder in i den.  Superläckert! Både höger och vänster, tjoflöjt. 

"Låt oss få det här överstökat så vi kommer åt korna någon gång"

  

Foto: Anipic.se

 

Hon gick också riktigt bra på mekaniska. Inte bara tolererade den, utan jobbade den.  Jag hann inte med att belöna särskilt mycket i själva arbetet, det var snarare Ralph som var så bra på att sköta fjärren så att rätt beteenden gav utdelning och låtsaskon triggade igång hennes "koighet". 

När det sedan blev riktig ko på eftermiddagen hade både Boogie och jag fått med oss så bra tips om placering och linjer och hade skitkul! 


 

Foto: Anipic.se


"It's a good horse. She reads the cow well and she's a good stopper. She's got good form and conformation" 

Så blev det prat om härstamning och tänk vad fånigt roligt det är att någon gång ibland få uppleva att Boogie är "rätt" och inte en katt bland hermeliner. 


 

Foto: Anipic.se

         Foto: Anipic.se   



Dag tre var lite tröttare, men med samma upplägg. Den stekande värmen i tre dagar tär på både häst och ryttare. Upplägget att alla är till häst hela tiden gör att man är inne på den dammiga ridbanan i princip hela dagen med väldigt långa väntetider mellan sina insatser.  Mellan passen vistas hästarna i små rephagar, inte större än boxen hemma, utan chans till skugga. 


 

Jag har med en dåres envishet (och Axels goda råd i örat) promenerat och promenerat på den lediga tiden. Så Boogie kändes faktiskt inte så stel som man skulle kunna tro efter tuffa insatser på nytt, djupt,  underlag. 

Inte heller ett dugg ovillig att gå in på banan, tvärtom. Hon har varit pepp inför alla pass i tre dagar. Så även sista dagen gick bra och jag är så stolt och lycklig över min tappra lilla häst!  Trots att själva ridningen bitvis varit oklickersk så har hon fortsatt bjuda och som sagt, varit väldigt positiv till att gå in och jobba igen.  Jag har "stödmatat" snarare än belönat enskilda beteenden , men det har fungerat ändå. Hon är för söt när man backar av från kossan efter avslut och hon sedan direkt kräver sin äppelbit. 

Det enda hon har visat ovillighet till har däremot varit att gå tillbaka till  rephagen   där har jag fått köra handtarget...


Ralph och hans fru Maureen var väldigt trevliga att lära känna. Han har en ganska lågmäld och tålmodig instruktörsstil. Kommer med bra liknelser och beskrivningar så man förstår vad han vill att man ska göra. En trevlig gest är när han går runt på morgonen medan man sadlar och småpratar, kollar lite på ens utrustning och ger små tips, vilket gör att alla känner sig sedda och går in på banan med en bra känsla. Jag kommer absolut att vilja träna för honom igen om tillfälle gives .

Eva och Mattias är fantastiska arrangörer och det är alltid trivsamt att vara på deras anläggning.

Den enda gnutta kritik jag har är att det var för få kor i förhållande till antalet deltagare. Nu tror jag det var tänkt att vara flera, men att något hänt på den fronten. På de koträningar jag och Boogie varit på på andra ställen har man fått fler chanser per pass, och det kändes lite synd att inte få mer tid  att jobba riktig ko med Ralphs goda råd direkt i örat. 


Nu har jag med mig ännu mer tankar om vad jag ska förträna på hemmaplan för att få ut det mesta av koträningar för "vanliga" tränare utan att behöva gå upp i tryck. 

För fler koträningar blir det. De där ögonblicken när hästen ligger helt rätt på kon och man själv gör just ingenting är galet beroendeframkallande. Jag kan inte heller föreställa mig något annat där jag är så totalt här och nu i stunden som på dessa träningar.  Förmodligen hade det varit billigare och enklare med heroin, men det här är nog hälsosammare   


 

Circling the cow   Foto: Anipic.se

 

 


Min favoritbild av fotografen på plats,  Anipic.se.     För det är när hon ser ut så här som hon är ett med kons rörelser, min älskade arga kossehäst   


ANNONS
Av Maria - Tisdag 26 juli 15:53

Dagens besök på demensboendet:

Pappa: "Hur gammal är du nu för tiden?"

Jag: "Snart femtio"

Pappa (ser genuint skräckslagen ut): "Herregud, är du såå gammal!"

Jag: "Ja, du har varit pappa så länge nu"

Pappa (ser missmodig ut): "Det har varit väldigt jobbigt!"

Jag: "Har det? Varför då?"

Pappa: "Du har alltid ifrågasatt allting"

Jag: "Jaha, vem tror du jag brås på då?"

Pappa: "Mig, så klart. Det har nog varit väldigt bra för dig! "

Av Maria - Lördag 23 juli 22:12

Ska blogga mer om ko-clinic för Ralph Hull senare. Just nu är jag så trött att jag knappt vet var jag är. Boogie har varit så tapper!
Tre dagar med 2 pass om dagen á 3+ tim per gång, på en stekhet sandbana sliter lite på både häst och ryttare.


Men jag vill bara pränta ned det här så länge.


The more you can ride with your seat, the more the horse can use his brain.
You start pulling his mouth, he loses his brain. All he can think about is his tongue.





Inte anatomiskt helt korrekt kanske, men kärnfullt uttryckt och begripligt för en var.

Eller hur?



Av Maria - Måndag 18 juli 00:43

Som hästägare hjälper det inte att vara inbiten skeptiker – skrock hindrar en ändå att utropa att nu går det bra!

 

Men nu kastar jag mig utför stupet i alla fall:

 

Hottis har varit på veterinärkoll hos Axel, fått hovarna röntgade efter fångkänningen, och fått klartecken att börja ridas igång efter omskoning.

Han går nu ute heldag tillsammans med ljuvliga lilla Sheldon, på gräs, och det ser ut att funka.  Socialt funkar det mer än väl. Hottis stortrivs i rollen som “farbror” och Sheldon tar ut svängarna rejält och testar alla möjliga coola moves på farsan Baloo.

 

 

 

Vi får tyvärr inte släppa ut honom dygnet runt i sommar, men klarar han sig utan återfall kan vi testa på magert bete nästa år.

 

 

 

 

I och med att Sheldon avlastat Boogie som Hottis-sällskap så har hon kunnat få gå ut dygnet runt med sin nya BFF Bella. Igår fylldes det på med ytterligare två ponnier i samma hage, ett russ och en connemara. Första kvällen var Boogie väldigt sträng med att “rör inte min kompis och kom inte in under vår ek”. Redan idag så hade hon släppt in de andra två under eken och det ser ut att bli en skön liten crew för Boogie att basa över.

 

 

 

    Jag bara skrattar och njuter av varje minut i hagen med personliga ston, som signalerar  tydligt men juste till varandra, och som har både tillit och respekt för oss människor. Bella har Boogie släppt helt in på livet, så hon får äta mineralpellets ur min hand tillsammans med Boogie. Nos vid nos. Det har bara hänt med Tabby och Penny förut.  Jag blir så glad i hjärtat när hon har sådana riktiga väninnor. 

 

 

 

I o m Hottis konvalescens har det blivit läge att ta tag i uteritterna på egen hand. Boogie var ju förr väldigt enkel att rida ut på ensam. Så hakade det upp sig lite under vår tid i Sigtuna. Kanske var det vår övergång till helt belöningsbaserat. Dvs tidigare har hon gått framåt för att hon varit mer rädd för skänkel och pisk än för det hon stött på ute. Eller så var slumpen spelat in. Hur som helst så har vi båda tyckt det blivit jobbigt helt plötsligt. Jag har känt mig  verktygslös när hon låst sig. Jag har inte velat falla tillbaka till press, hon har inte varit mottaglig för belöning.  O eftersom Ebba och jag i princip alltid är i stallet samtidigt har vi ridit ut tillsammans.

Men nu har det blivit av till slut, och det känns som om vi ryckt framåt. Det som är svårast är hästar i hagar vi passerar, om de kommer springande. Vilket de gärna gör här ute på landet “Grabbar, nu  HÄNDER det något!!!”

Rådjur, fågelflockar, fladdriga hösilagebalar, skramliga bilar, högtyckstvättar – no worries!

Dorperfår…. Jo, men det tar sig. Igår galopperade vi förbi dem. I svåraste galoppen. Utan att dö.

Framgångsfaktorn är att jag, trots inre strider, hållit mig till min ursprungsplan, och belönat, belönat, belönat.

 

 

 

 

Om man har autopaus på Runkeeper kan man se sina belöningstillfällen. Ganska kul att se hur de sammanfaller med sträckor med utmaningar. Där det är glest har det varit gynnsamt underlag och Boogie har självmant erbjudit galopp eller snabb trav.

Häftigast att av allt är känslan när hon själv bjuder framåt, trots miljösvårigheter, där jag kommit åt att belöna bra på tidigare turer.

Igår kände jag verkligen att min “gamla” uterittshäst var på väg tillbaka. Lilla pansarvagnen.

 

     

 

Vilket firandes med en osedvanlig selfie medan Boogie fick beta efter högergaloppen förbi dorpergänget.

 

   

 

Idag hände sedan det oerhört stora att min fina vän Annsofie flyttade in med sina hästar  i vårt stall. De senaste 15-16-åren har vi bott minst 35 mil ifrån varandra, men plötsligt så händer det!

Senast vi bodde i samma stad tränade vi hund ihop och hade ett enormt givande och utvecklande samarbete.  Team Hot Dogs!

 

Nu ska vi vara stallkompisar och jag räknar med skratt, gråt, svett, blod och kärlek! Vi börjar i morgon!

 

 

   

 

 

 

 

 

Av Maria - Fredag 15 juli 22:59

Boogie delar nu hage med ponnyn Bella och de går ute dygnet runt i en vacker, kuperad hage som fölstona fått gnaga ned först.
Perfekt matchning på alla sätt.



Av Maria - Måndag 20 juni 13:14

Jaha, här rusar veckorna i snigelfart i Seglinges sjukavdelning.

Tre veterinärbesök, femtioelva telefonsamtal och ett stort antal prover senare har ambulatoriska bestämt sig för diagnos atypisk fång för Hottis. Han har svarat bra på behandlingen.  Försiktig igångsättning har påbörjats sedan det vid senaste veterinärbesöket i torsdags konstaterades att han ”rörde sig obehindrat”  medan han galopperade mot horisonten med grimskaftet släpandes bakom.

Note to self (och ambulatoriska): Inte ens en pleasurequarter kan förvaras på box 24/7  i 14 dagar och sedan göra ett  travprov utomhus utan annan aktivering eller sedering innan.

Efter ett nytt personbästa på rakbanan, ivrigt påhejad av UngMedPung-ligan,  kunde rymligen fångas in oskadd (tackochlov) med hjälp av något upprörd kossehäst. Inte ens efter två veckor i box  älskar Hottis  frihet mer än han älskar sin runda bruna tant.

Veterinären skrev efter denna upplevelse sedan ut vad som i mina ögon liknar en livstidsförbrukning Plegicil.  I traditionsenlig  skadad-häst-anda fick jag  resa runt i ett par kommuner för att lyckas lösa in åtminstone en bråkdel av receptet. Landade till slut i ett litet apotek i ett köpcenter fullproppat med utarbetade småbarnsföräldrar och gråtande barn. Mellan alla hyllor försiggick tvåårstrots och treårsuppror, samtidigt som femåringar förde avancerade förhandlingar om Frost-plåstrens fördelar framför Bamse-dito. En liten pyttebebis hungerkravallade i sin vagn i kön bakom mig och 15 minuter senare var jag nästan beredd att försöka amma den själv.  Den hårt prövade farmaceuten verkade ovan vid konceptet häst öht, och ville dosberäkna på 80kg  i stället för 680. Sedan undrade hon om jag läst bipacksedeln.

Nej, jag har inte fått preparatet än, kontrade jag.

Men veterinären skriver att du ska läsa bipacksedeln, vidhöll hon.

Då far jag göra det, när jag fått preparatet, svarade jag.

Men du känner till biverkningarna, frågade hon.

Nej, jag har som sagt inte fått varken preparat eller bipacksedel ännu…

Så du vet inget alls om biverkningarna då, undrade hon.

Nope.

Veterinären sa inget?

Nix.

Hon blickade ut över de väntande barnfamiljerna och suckade djupt.  Sedan greppade hon sin bildskärm och vred omständligt runt den  och bad mig läsa där hon pekade.


 



Med tanke på fertiliteten bland övriga köande hade nog ingen svimmat om hon sagt penisprolaps högt?


Tror inte vi kommer att ’plegga’ särskilt många dagar, då det redan efter ett par dagars små utflykter till ridhuset för promenad på mjukt underlag  känns som att Hottis börjar bli Hottis igen.  Inskolning på hage är också påbörjad, 10 minuter i rundcorallen till att börja med. Ingen biverkning heller, so far !


 



Vi är inte helt tillfreds med vare sig diagnos eller den något otydliga rehabplaneringen, så ett besök hos vår favoritveterinär Axel Wallman är inbokat om några veckor för en second opinion. Men tillsvidare följer vi det rekommenderade upplägget.


  MIN matte <3

  



Halvvägs in i sin boxvila fick Hottis sällskap av en liten olycksbroder som gjort en vurpa på betet och skrapat upp knäna. Trodde hjärtat skulle stanna när jag bara skulle ned i åringhagen och smörja på lite salva på stallkompisens häst härom helgen, och hittade honom alldeles blodig. Blod på skimmel ser alltid mycket ut. Så det blev ytterligare en dejt med ambulatoriska, som sedan slutade på hästkliniken för S och hans matte. Men det är gott läkkött på de där små, om de bara kan ge tusan i sina bandage… Som åring hade Hottis ett sticksår i sitt framknä, med dränage och grejer, som han ivrigt monterade bort. Så vi vet precis hur tålamodsprövande det är.

S och Hottis har i alla fall sällskap av varandra under dagarna när alla andra är ute. Boogie går ute dagtid, men är inne på nätterna med sjuklingarna. S har väl vid det här laget blivit mer eller mindre inadopterad i deras lilla familj, så det blir nog ledsna miner när han ska tillbaka till smågrabbarna.  


 


Boogie lyckas med konsten att bli ännu rundare, efter att hon tagits hem från betet.  Antar att hon bränner mer kalorier när hon ska hålla reda på allt utomhus dygnet runt än när hon kan hålla på och sova middag helt ostört?


 


Förra helgen hade vi den lyxiga förmånen att få vara extra ekipage på en av Carolinas kurser som ägde rum på Seglinge. Som vanligt helt ljuvligt att nörda klickerträning flera pass om dagen! Susanne och Joey var också med en av dagarna, så det blev slagsida åt westernhållet på ridpassen på denna kurs.  Vi jobbade med sidepass, vilket Boogie tyckte var rätt jobbigt.  Sedan pillade vi lite grann med galoppdurationer, med målsättningen att få henne lite mer repetitionsklok och inte vilja byta varv så fort det känns lite motigt. Hon är ju rätt klurig på att föreslå en annan övning, eller samma övning fast åt andra hållet, när hon tycker den vi håller på med är för ansträngande.  Så vi jobbar på att matte ska hålla sig till kriterierna, helt enkelt!

Väldigt roligt och trivsam var denna bonushelg, och jag ser verkligen fram emot klickerlägret efter midsommar!


 


  






Av Maria - Söndag 5 juni 19:20

I tisdags var Elin och jag ute på en härlig kvällstur på pigga och glada Hottis och Boogie. Sedan fick hästarna ett par dagar ledigt medan vi fokuserade på Ebbas studentfirande.


.

Morgonen efter studenten ringde vår stallägare och beskrev en Hottis som hade svårt att gå.
Så in i bilen med den utfestade studenten och full fart mot Almunge.
In med hästarna från betet, och ut med veterinär.

Ultunas ambulatoriska har nu fullt huvudbry att lista ut vad som felas vår långskånk. Inte typiska fångsymtom, men det går heller inte att utesluta, så han behandlas tills vidare som om det är fång. Strikt boxvila i väntan på provsvar.
Boogie har fått följa med som sällskap då det är helt tomt annars i vår stalldel. Att förvara en fullt frisk häst i box 24/7 är ju som att be om mera trubbel, så idag har vi turats om att aktivera henne.

Började med hjärngympa i form av frishejping av att gå in i behandlingsspiltan. Bara som en kul grej för att trimma mina egna färdigheter och för att hon kunde vara helt fri i det tomma stallet.

Hon var lite skeptisk till att gå hela vägen in, så det var en nyttig övning för mig i kriteriesättning och att inte felnyttja belöningsplacering så att det gränsar till locka/lura eftersom det snabbt ledde till minskat intresse för belöningen.
Att be om backa och klicka för det var något som ökade värdet för kliva in, så då gjorde hon själv en snabb kriteriehöjning.


Nya träningsvästen är en ammunitionsväst och toppen i sommarvärme. Med jättefickor fram och bak.

Sedan tog vi en promenadrunda, och efter den tog Ebba över och jobbade med galopperna i ridhuset.

De verkade nöjda efteråt!

Mindre nöjd var Hottis, som aldrig är tillfreds med livet om inte Boogie eller Ebba finns inom synhåll. Vilken som duger, bara någon av dem finns på plats. Jag dög inte...
Inom några dagar måste han stå ut med att vara själv inne dagtid eftersom vi inte kan ha Boogie inne 24/7 någon längre period.
Hon får då gå ut själv i en hage dagtid medan vi väntar på Hottis utredning och prognos.
Så gick det med det sommarparadiset för hästarna.

Men det reder sig. Vi är vi det här laget alla rätt luttrade och anpassningsbara. Så är det att vara hästägare - och häst.


Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2016
>>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar

Följ bloggen

Följ Cowgirl up! med Blogkeen
Följ Cowgirl up! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se